if you look through my eyes

På repeat hos mig den senaste tiden. Första gången bröt jag ihop i en fontän av tårar. 

Hallelujah.

as you find me

Det var knappt att jag trodde att det längre existerade; mitt detta lilla underbara frihetens rum. Men det gjorde det ju - och nu är jag här igen. Hej! Kärt återseende eller varmt välkommen om du är ny. Har under de senaste veckorna inte kunnat släppa tanken från att den ploppade upp, på att börja skriva igen. Bloggar ens någon längre? Läser någon ens bloggar? Ingen koll vad gäller den världen över huvud taget faktiskt. Jag har ju varken aktivt läst, följt eller skrivit något de senaste typ två åren...

En liten uppdatering på vad som nu händer i mitt liv lyder iaf följande; Jag har gjort en nystart och faktiskt "flyttat hem" tillbaks till Stockholm sen knappt en månad tillbaka. Känns så rätt, men himla konstigt på en och samma gång. Beslutade mig att ta tag i saken att faktiskt skaffa mig en ordentlig grund i bakning vilket jag nu gör i form av en intensiv konditori-och-bageri utbildning via komvux i Solna på ett år. Grunderna är väl inget vidare kul, men absolut nödvändiga. Att baka och varje vecka få köpa med sig en generös andel hem är däremot riktigt trevligt. Det är först närmare sommaren det blir på riktigt, då vi kommer ut på praktik. Skrämmande och spännande på samma gång! 

Vad kan jag säga i övrigt? Jo, något som jag i princip aldrig säger, men att jag stundtals känner mig aningen uttråkad. Kan knappt tro att det är sant, men så är det. Sjukt ovant. Tror att det har mycket med att göra att jag i dagsläget har såpass mycket tid för egenstudier i ensamhet, den större delen av allra närmaste familjen är såpass långt bort och kanske även på grund av hur fullspäckat, tidskrävande och socialt mitt fantastiska jobb varit det senaste ett och ett halvt året. Det ska jag ta ett rejält inlägg att berätta mer om så småningom, för det är det så värt; lovar. Plötsligt förändrades livet som sagt än en gång och jag fick återigen starta om på nytt. Och är man en bekväm varelse som jag, tycker man egentligen just att förändring har en aning ångestladdad klang och är brutalt känslosamt. Varför utsätter man sig då för det gång på gång, kan jag fråga mig själv. Jo - för det är simpelt det vi växer mest av. Jag tror att vi har så mycket mer potential än vad vi tror, som människor, om vi bara vågar ta modet till oss att göra plats för fler förändringar, att testa nya saker, att utmana oss med sådant som är okänt och kanske läskigt med jämna mellanrum.  

"Gör något som skrämmer dig varje dag" finns det ju ett ordspråk som lyder. Jag tror att det är ytterst hälsosamt men ack så obekvämt. Det är lite så jag gjort här, igen. Trots att detta i själva verket är en plats där jag alltid haft kvar en del av mitt hjärta och känt mig hemma i, är det många nya saker som tillkommit, och att jag dessutom gör det på egen hand denna gång, är stundtals ganska läskigt ändå. Men enda sättet att erövra rädsla på är ju att konfrontera den, så är det bara. Bara att tuta och köra. 

Jag vet att jag är långdragen, så om du lyckats läsa såhär pass långt är jag imponerad. Mitt mål är att uppdatera lite mera regelbundet genom att adda några rader kring fler egna tankar den närmsta tiden. Om inte för någon annan, så åtminstone för mig själv. Respons är alltid välkommen. Good to be back. Hörs snart, och kul att du tittade förbi! Bless / L

 

since your love

Hello världen. 

Dagens kontor-spot är Espresso House på Götgatan. Här sitter jag för mig själv bland alla andra, och försöker att inte gräma mig alltför mycket över att jag nyss spenderade 80:- på lite yoghurt & en roiboos chai latte. En riktig lyxfrulle med andra ord. Men i alla fall, Sthlm i mitt hjärta. Här vill jag verka, här vill jag vara. Min första lediga helg på månaden resulterade i en spontantrip med mamsen. Främst för The Book of Mormon på China till min stora lycka, men likväl för refreshing miljöombytet och goda vänners sällskap. Jag försvann aldrig från jordens yta, även om det kanske varit lätt att tro. Det senaste månaderna av 2017 har nog varit de bästa och samtidigt de värsta månaderna i mitt liv. Kontrasterna är nästan fascinerande. Med tanke på allt det inneburit har inte bloggandet varit någon som helst prioritet, även om tanken dykt upp någon gång med jämna mellanrum. För alltid är det något, inte sant? En stor förändring som jag inte är överförtjust i är att jag blivit fruktansvärt kass på att skriva i ren allmänhet. Dvs, om du hör till dem som fortfarande inte fått sms-respons på något du skickade mig i juni - du är inte ensam. Hemsk vana. Jag saknar skrivandet. Det har alltid varit en passion, och rent utav en livsviktig nödvändighet under större delar av mitt liv. Om jag ska välja lär nog det alltid vara uttrycksformen jag främst föredrar framför att tala, även om jag utvecklat det sistnämnda relativt radikalt det senaste året. 

Guatemala var då jag sist lämnade er. Och Guatemala blev en dröm. Kanske inte en sådan där av skönhets-sorten eller där alla stunder är särskilt bekväma. Men de snabba skiftningarna och de många gånger nya orealistiska och knepiga situationer man hamnade i, ställde upp och ner på hela min värld. Hopplöshet blandat med pånyttfött och strålande hopp. Sorg och total glädje. Obeskrivligt. I vilket fall finns det så oerhört många stunder, ögonblick, upplevelser och lärdomar jag skulle vilja dela med mig av. Mycket tror jag att jag fortfarande inte fullt har smällt. Men en dag, en dag ska jag berätta för er. Så mycket jag kan. (Och just i denna stunden inser jag att det står skrivet ”Guatemala 2015” på väggen precis mitt emot mig - hah!?) 

Det är konstigt egentligen hur snabba skiftningar livet kan ta. Om du hade frågat mig för bara dryga tre månader sen hade jag aldrig kunnat se mig själv vart jag befinner mig nu. Helst hade jag nog velat vara på en mängd olika ställen, men inte här. Trots det, är det just  här där jag hamnat - och mest förvånansvärt är, att det känns rätt. För stunden. Haha. Gud har humor på det viset. Change of heart, kan man verkligen säga. Min plan var att åka tillbaks. Till Redding. Till mina vänner. Till min nya familj. Mitt nya hem. Platsen där jag fick slipa bort skalet och påbörja att fullt ut vara den jag är menad att vara. Det går inte en dag utan att jag saknar det. Allt. Men trots antagningen för mitt andra år, hann verkligheten ikapp mig och jag kände någonstans att det inte var rätt just nu. Sen, men inte nu. Besvikelsen, sorgen, ilskan, hopplösheten - allt har präglat mig och känts som ett helvete rent ut sagt under många stunder sen hemkomsten. Men att lita på Guds tajming är oftast motsatsen till simpelt, och då gör det ont. Resultatet är dock nästan alltid så mycket bättre än man någonsin kunnat fantisera om när man senare ser sig om i backspegeln - och det hoppas jag att snart kunna göra. Trots höstrusket med mörkret och de kalla kastvindarna, vill jag fokusera på något större än mig själv under den här säsongen. Och det är precis det jag får göra, just här. 

På återseende.

days in the sun

Vet ni vad? Om två ynka dagar befinner jag mig i Guatemala! Hur galet?! Jag ska röra vid total ny mark. Upptäcka bitar av en helt främmande världsdel. Återigen, hur galet?! Centralamerika har aldrig varit något som legat på mitt hjärta eller högt upp på listan av platser att besöka. Trots det är det precis dit jag är på väg, det kommer att vara livsförvandlande och jag kan inte ta åt mig det minsta av cred för det. Ni, fantastiska människor där ute, är den enda anledningen till att det blir verklighet. TACK. Tack, tack, tack! 

Medan jag gjort mitt yttersta med att leva i nuet, ibland faktiskt genom att fasta från både internet och mobilanvändande samt att inte lägga något som helst fokus på äventyret som väntar, har jag hunnit uppleva en hel del. Många plus, många minus och många plus igen. Solen tittar fram titt som tätt här också och inte bara i Svea rike - hallelujah för det. Vissa dagar mår man dock bara sådär väldans bra och känner sig peppad på livet. Gårdagen var en sådan. 

Med en start som de flesta andra morgnar då det tog emot aningen att komma upp ur sängen, bjöd himlen på klarblått och molnfritt, fåglarna kvittrade glatt och jag läste till frukostgröten. Skoldagen kickade igång med en rivstart vid 10.30 med rejält med G I R L  P O W E R. "Women In Leadership" och därmed bara tjejer tillåtna under ett mycket inspirerande föreläsning med tre oerhört starka men oliksinnade kvinnor. Sådan pepp! Break spenderades med T, A & J ute i solen. Ärligt talat skäms jag inte för att säga att jag & min tyska pärla prioriterade kvalitetstid, färska brownies och umgänge även en del under den sista lektionen. Jag promenerade hem med mina kanadensiska/finska twins och hade en lång djup diskussion med en av dem under eftermiddagen. Efter det åkte jag & E till en sandwich-ställe där jag fick festa på GF, "Beauty & The Beast" för andra gången på bio senare under kvällen & jag grät lika många floder denna gången, och avslutande spontan prayer/worship-stund med housiesarna här hemma. Åh vad lycklig och tacksam jag kände mig när jag lade huvudet på kudden. En sådan vanlig, men samtidigt, så underbar dag! 

Som ni säkert redan läst mellan raderna såvida jag inte redan sagt det, så går hjärnan på helvarv just nu. Plugget varvat med förberedelser inför resan, familjen som kommer på besök, fysisk liksom psykisk hälsa, filosofiska tankar, framtidsplaner och vetskapen om tiden som rinner allt snabbare genom fingrarna under den korta tiden som är kvar under detta läsåret, bidrar alla till kaoset i huvudet som jag ibland är rädd ska resultera i explosion så småningom. Men samtidigt, på det hela taget mår jag fint. Jag mår bra. För jag får vara jag. Och det räcker. 

Tack för den fina responsen på mitt tidigare brev jag skrev till mitt yngre jag. Orden värmer verkligen, trots att det enbart var riktat mot mig själv. Det enda jag i dagsläget vet om min resa är att den kommer vara intensiv som attan och att jag troligtvis inte lär ha tillgång till internet. Jag hoppas på att få tid till att mer i detalj kunna uppdatera er så fort jag är tillbaks för att ni ska kunna få ta del i vad ni så generöst har sått in i. Håll gärna tummar och be så mycket ni kan för att detta ska bli något extraordinärt, att vi ska få chansen att nå ut till så många hopplösa människor som möjligt och att vi ska kunna vara en del i en förändring till det bättre.

 

 

Så länge; Ta hand om er. Ta hand om varandra.

Love love love, 

L

 

Amanda, fina Amanda. (Jag var där när de spelade in bitar av den här videon och framträdandet.) SÅ BRA.  

dear younger me

Kära yngre jag, 

jag vet. Jag vet hur det känns just nu där du sitter och våndas. Hur intensiv smärtan är och hur mycket du önskar att du kunde slita dig loss ur ditt egna skinn. Hur skammen upplevs kvävande under varenda en av dygnets vakna timmar. Hur mycket ärren, både de synliga och osynliga, de på insidan och utsidan, påminner dig om allt det du ser som misslyckande och hur du inte ens kan förmå dig att hoppas på en annorlunda vardag. Jag vet vilket hav av tårar du redan fällt och hur du uppgivet undrar hur många ytterligare överfyllda hinkar det ska krävas tills det att du blir fri. Fri från hatet mot vad du tror vara din värsta fiende. Dig själv. 

Jag vet att du ifrågasätter din blotta existens. Att du inte längre står ut med en ynka blick i spegeln och att du praktiskt taget gett upp. Att du inte tror dig klara en enda dag till och att du rent ut sagt önskar att du inte vaknade upp imorgon alls. Åtminstone inte till detta du nu kallar för verklighet. Jag vet. Jag vet. 

Vad jag också vet vid detta laget och vill säga dig är att du har precis vad som krävs och visst klarar ytterligare en dag. Och en dag till. Och en till, och x antal ytterligare, genom ett litet steg i taget. Jag vet hur mycket starkare du är än vad du tror. Att din kapacitet för överlevnad en dag rent utav kan komma att inspirera. Jag vet att du successivt kommer förmå dig att se de små ljusglimtarna och genom det ta dig igenom vad som i dagsläget ser ut som ett enda bottenlöst svart hål. Att du kommer att lära dig att det inte alltid är som det ser ut. Att känslor inte behöver bygga på faktum eller sanning. Jag önskar att du kunde läsa 1 Korinthierbrevet 10:13 och finna förståelse i att Gud inte alls har övergett dig och inte heller skulle tillåta dig vara kvar i något du inte vore stark nog att övervinna. Om du bara anade hur trofast Han i själva verket är och hur ömt Han bär dig just nu. Trots att du är envis som en åsna vill jag välment säga att det aldrig kommer att hjälpa utan snarare stjälpa att arbeta emot dig själv som du gör. Hat har aldrig, och kommer aldrig att resultera i något gott. 

Jag vet, men jag önskar likväl att du redan nu visste att du inte behöver skämmas. Att du visst är nödvändig och viktig, att ditt liv har ett syfte och att du är oerhört värdefull. Att du är inte alls är menad att vara en sorgsen person, utan skapad för succé, välgång och sprudlande glädje. Att du har ett alldeles för stort värde för att låta folk behandla dig som skräp, och att du en dag kommer att inse att det finns människor som innerligt bryr sig om dig och vill dig väl. Jag önskar att du inte klankar ner på dig själv då du inte får gensvar från den du ger ditt hjärta till utan vågar lita på att den du letar efter finns någonstans därute för att så småningom hitta dig likt en dyrbar skatt och ge dig mer kärlek än vad du vågat drömma om. Snälla, förstå att du varken behöver svälta dig, plåga dig eller misshandla dig själv på grund av samhällets ideal, viskningarna bakom din rygg och blickarna tjejerna ger dig i korridoren, eftersom välmående och hälsa aldrig kommer att sitta i siffran varken i klädstorlek eller på vågen. Jag önskar att du står upp för dig själv. Att du fortsätter att dansa. Och jag önskar så att du förstod att din identitet inte sitter i vad du tror att du inte har, i ditt utseende, i ditt förgånga, i vad du presterar, i handikapp eller sjukdom. Du gör så gott du kan, och det räcker. Jag är otroligt ledsen för att de som borde funnits där vid din sida, för uppmuntran, hjälp och stöttning, istället fått dig att känna dig som en börda. Ett hopplöst, lönlöst fall av konstant misslyckande, att det är ditt egna fel och att du aldrig gör tillräckligt. Jag önskar att du visste att kontroll inte är vägen till trygghet och att du inte behöver isolera dig på grund av rädslan för att bli sedd.  

För vad jag vet idag är att du inte alltid kommer att vakna upp med ångesten och den dagliga kampen att ta dig upp ur sängen. Att du inte kommer att fortsätta gråta dig till sömns varenda kväll, att du inte längre kommer att smita ut bakvägen från varenda socialt sammanhang i panik och att du inte längre behöver misstro Romarbrevet 8:18. Du kommer förstå att du inte behöver anstränga dig för att passa in när du inser att du är unik och skapad som one of a kind i den här världen, att du kan tillåta dig att blomma i din egna takt utan att se åt något annat håll än ditt eget och att saker kommer att kännas okej igen. Jag vet att livet hittills främst har visat sina vassa taggar, att du tvingades växa upp lite för fort och att du många gånger ifrågasätter om you´re missing out bakom dina låsta dörrar av stål. Men svaret är att din egna resa är vad som formar dig till just dig och att slutdestinationen ligger betydligt längre fram. Jeremiah 29:11 är solklar med hoppet som finns för din skull och hur många planer i plural Han har som du ännu inte har en aning om. Jag lovar att du en dag kommer att förstå vad Gud lagt ner i dig, att du ska få känna skär och ljuv tacksamhet, att du ska skratta innerligt och att lära dig behandla dig själv som en kär vän. Du kommer att se ljuset ur tunneln och livs levande komma ut på andra sidan till ett liv du faktiskt kommer att lyckas uppskatta som vackert. Du kommer att se perfektionen av imperfektion, att lära dig att älska dig själv och att på riktigt ge dig tillåtelse att släppa in kärlek i ditt inre igen, vilket kommer få dig att känna dig älskad, så älskad. Du kommer inte längre att behöva kämpa för överlevnad, utan istället, lyckligt och fullt ut, leva. Du kommer att bli okej, en dag. Du kommer att bli okej. Tro mig. 

 

Jag vet. 

 

cherry blossoms

Körbärsträden står i full blom och jag tackar Gud för våren. Min absoluta favorit av våra växlande årstider. För mig symboliserar den hopp. Om liv som föds på nytt i det som tidigare varit dött. The weel of the world. Så vackert. Det är just så jag skulle vilja beskriva hur mycket i min värld speglas just nu. Större delen av hösten här upplevdes desto mer som något suddigt och ogreppbart, vilket till stor del som sagt resulterade i att jag sov igenom många av lektionerna. Nu däremot, känns det som att jag kommit ut på andra sidan och kan se desto klarare. Mycket helande på insidan har stått i fokus hos mig, men är man såpass mycket nöt som jag är tar det ett rejält tag att bryta sig igenom. Nu när jag är där är jag i alla fall oerhört tacksam och rörd över alla de välsignelser jag badar i. Till er som stöttat mig och bidragit till min missionsresa - Jag är överväldigad och förundrad över er generositet! Från djupet av mitt hjärta, tack. Tack, tack, tack! Guatemala kommer närmre och närmre för varenda dag som går, och det enda jag egentligen vet i dagsläget är att det kommer att bli ett äventyr med galna överraskningar. Dagarna där kommer att vara brutalt intensiva, men jag ska göra mitt bästa för att notera våra upplevelser för att senare kunna berätta om dem för er! 

Månaderna springer som sagt förbi, och jag hinner knappt blinka innan ytterligare en vecka har passerat. Skratt och tårar värvas med nya utmaningar och firanden. E & R gör allt de kan för att få mig att frälsas av den amerikanska kulturen, något de än så länge inte lyckats helt med, haha. När helgen tydligen ska bjuda på 25+ hoppas jag på någon form av utflykt, och i värsta fall spenderas den i lekparken med skolböckerna. Bara drygt en och en halv månad kvar av studierna får mig att bli blödig, för jag vill inte tänka på en annorlunda vardag än den jag format här. Självklart fattas x antal viktiga vänner av er där hemma, men jag vet vart jag har er, och ni är lika älskade för det. 

Igårkväll åkte jag spontant med J & K till grannhålan Anderson för en biofilm. "Lion" var fantastisk fin. En annan jag starkt rekommenderar som jag nyligen såg är "The Shack" som är baserad på boken med samma namn. Tror inte att den gått upp än där hemma, men om/när den gör det - se den, och känn dig fri att höra av dig för en diskussion. Människorna jag likaså omger mig av på den här platsen är A M A Z I N G. De inspirerar, uppmuntrar och älskar som inget jag tidigare varit med om. Och vet ni, det finns på riktigt inget bättre eller mer betydelsefullt! Min pastor och vän R är en klippa i stormen för minst 65 pers i min klass, och har både ögon, hjärta och tid för just mig. En förebild och fantastisk människa jag inte kunnat vara mer tacksam för. Och till er därhemma vill jag säga; var inte rädda för att visa medmänsklighet och lite extra kärlek till de i din omgivning. Det behöver inte alla gånger vara välförtjänt, men att ha någon som tror på en även i de stunderna, är många gången det viktigaste man kan få som gåva. 

Nu ska jag kila ut och fånga dagen, och framförallt solen, medan jag kan. Generositeten av regn de senaste månaderna har inte imponerat eller visat upp Kali från sin bästa sida med resultat av diverse översvämningar. Just idag kan vi åtminstone skatta oss lyckliga och njuta medan vi lutar oss mot solväggen. Vårdagar som dessa får mig ofta att längta tillbaks till Paris, men samtidigt kan jag verkligen inte klaga på nuet just nu. Jag är tacksam, så tacksam. Ha en fortsatt fin helg kära ni. Varma kramar till er alla! 

 

slow it down

Jag klandrar er inte om ni trott att jag försvunnit för gott. Februari är ofattbart. Hur i hela friden gick det till? Över fem månader har jag spenderat här vid detta laget och de har verkligen bara sprungit. Det konstigaste är när jag pratar med någon på hemmaplan och det känns som att vi sågs igår. Allt är precis som vanligt. Inga konstigheter. Ganska skönt trots att det i själva verket är en hel del som hunnit hända sedan vi både sågs och hördes.  

 Sedan sist jag skrev har jag också hunnit med att bli ett år äldre. Två punkt Tre känns hittills bättre än någonsin och jag har nog aldrig känt mig så firad som runt den här födelsedagen! Ett hus med nio tjejer är party och jag bjöd hit ytterligare sju fina själar. Och oj vad de skämde bort mig! Om man känner mig så vet man att jag tokälskar överraskningar - och precis det var vad jag fick! Utan min vetskap hade de planerat lekar, presenter och bäst av allt, handskrivna brev från ett av dem var! Första skoldagen för terminen ägde även rum under samma dag varav vi alla fick äran att lyssna till/ sjunga med Jeremy, Steff och Amanda. Kände mig som en prinsessa och grät en skvätt av lycka när jag la huvudet på kudden samma kväll. 

För hela två veckor sen spenderade jag en long weekend i San Francisco med min absoluta favorit - S.M! Att bara andas storstadsrush för en stund och att flyga - jisses vad jag hade saknat det. Jag kände mig som en ny människa, haha. Underbart att få såpass mycket kvalitétstid med en sådan goding också; gott sällskap, god mat, good God! Så tacksam. Efter ett snyftigt farväl följde två intensiva skolveckor med en mängd aktiviteter utöver det. I torsdags bjöd T & P hem mig & J på middag. Hur trevligt som helst! Efter det åkte vi tjejer vidare till Anderson och såg Silence på bio. Resterande delen av helgen skypade jag med min lilla C (- saknar den tjejen så grymt mycket! ) var jag ledig, pluggade, storstädade och gick på kul gudstjänst. Jag spenderade även en kväll med B & K på The Stirring för ”Poets & Paint” där temat baserades på African-American History Month som vi är i just nu. Så otroligt talangfulla själar, en av dem var min dunderskönaböna C, poeter, konstnärer och musiker - Otroligt gripande och inspirerande. UNITY är vad vi behöver så mycket mer av i denna världen. Något jag också hann klämma in var en första sånglektion med Jo - worship pastor på skolan men även vocal coach. Sjukt läskigt men utmanande, och hon drog ut saker som jag inte trodde fanns. Upplysningar man tidigare varit omedvetande om är alltid intressant, haha. 

Andra händelser innefattar att vi fått tillökning i familjen. Jeremy är stilig och simmar lugnt. Jag & twinsen har varit på äventyr till fots kors & tvärs runt den lilla staden, jag åt mina första Cheerios EVER, jag höll på att spontanköpa fem katter i djurbutiken för 14 bucks styck, gjorde ett hysteriskt Walmart med R, gjorde mitt första besök på Wendy´s med älsklings-roomie, Hon försöker lära mig att älska fast-food medan jag vill få henne till att uppskatta te (ingen utav oss har lyckats något vidare hittills), och blev tvingad av hela huset att genomlida hela Super Bowl vilket likaså var en första. (Och i skrivande stund äter jag min första Girl scout- cookie) Denna veckan är det ”Sex & Culture Week” och schemat är sprängfyllt med inspirerande talare! Nu - PLUGG. (Igen) Ciao så länge! 

 

Love L

You´re Gonna Be Ok

 

Min utsikt påminner i skrivande stund om denna på bilden. Vacker, men aningen begränsad. För här ligger jag instängd och nerbäddad i sängen med influensa. Känner mig sådär halvt snyftig som man blir när man inte kan fånga fredagen som bjuder på ledighet, solsken och fågelkvitter. Brian & Jenn delar i alla fall på 48 timmars gratis lyssning av deras nya album, så det är ju åtminstone lite fint. Ny månad, nytt år och nya möjligheter! Men jag har ju inte ens hunnit med att berätta för er om mitt ljuvliga jullov. 

Heidi & Roland Baker kom för det första på besök till stan för en fredag. Jag spenderade därför morgon till kväll på College View med mängder av trevliga filurer. Det var ju så att 7 av oss 9 i huset försvann härifrån så fort skolan var över. Kvar var därför bara jag och M, vilket kändes sjukt konstigt, men jag kan inte neka till att det var oerhört efterlängtat. Den första lördagen tog min housemate med mig och en kompis från Malaysia till Mt Shasta som en dagsutflykt. Denna ännu mindre håla ligger ca 1 h bilfärd norr om Redding och var sådär alldeles fint snötäckt i jultider. Vi tog en tur upp till skidbackarna och berget, en sightseeing tour i det lilla samhället och en middag på Black Bear Diner. Allt var hur toppen som helst, tills kvällen kom och vi hade åkt skridskor sedan några timmar tillbaka. Jag tappade klantigt nog balansen och slog bakhuvudet rätt i isen. Detta resulterade i ett pendlande grönt/vitt ansikte, minnesförlust och akuten. Långt mycket senare satte jag mig mörbultad och helt slut i bilen med en första konstaterad hjärnskakning. 

Jag hade väl inte riktigt planerat att vara såpass sängliggandes under min enda ledighet, men saker blir ju sällan som man tänkt sig. Tv-serier, pain killers och min nallebjörn blev mitt bästa sällskap under den följande veckan varpå även M åkte hem till North Carolina. När jag så småningom kom tillbaks till verkligheten hade jag fina J här som både bjöd på lunch och tog med mig hem till sig. A kom även på besök för första gången plus C, J, H för filmkväll. Jag premiärbakade peppissar med T, hade sen pizzakväll ute med goa folk och firade julafton aaalll byy myself, haha. Nej, men nästan. Jag njöt på riktigt så av det hela tomma stora huset för mig själv. Städning, storbak och mys. Kvällen spenderade jag med min favvotysk och hennes vän. Dagen efter dvs JulDagen som de firar här, var något helt annat. Hela huset var fullt med ny familj och vänner, julmat och musik som alla kom på middag jag hostade. Resterande dagar av lovet flög bara iväg och jag njöt varenda dag. Plugg, promenader, peeps som får hjärtat att dansa och mer. 

Extremt kortfattat, men åtminstone något att summera. Om jag överlevde en jul på andra sidan klotet långt ifrån saknad familj och er vänner är den rådande stunden en baggis, haha! I vilket fall, otroligt tacksam för allt jag får uppleva just nu. Även om det emellanåt innefattar lite mycket tid sängliggandes. 

Hoppas att ni mår prima och inte suger åt er allt för mycket av vintermörkrets dystra inverkan! 

Love, L 

 

Mary, Did You Know? Att Pentatonix är fantastiska är ingen nyhet. Denna är inte heller något vidare färskt, men jag fullkomligt ÄLSKAR deras arr av låten. Och texten. MAGI. En favvis denna julen med konstant gåshud.  

let it snow

December i Redding har sannerligen hittills briljerat utifrån sin bästa sida! Förra helgen övade jag inte bara lucia med svenskarna, pratade med min finafina J på skype, upplevde ett coolt möte med Holy Spirit och firade R´s födelsedag. Vi spenderade även en sen kväll på ett folktomt Target, såg White Christmas för första gången, fick lyssna på ett grymt söndagsmöte med Eric Johnson och dricka te med J & T. Råplugg utöver det, men jag hann också med att åka på Bethel´s årliga Bazaar med E & twinsen vilket var SÅ himla bra! Under söndagkvällen var vi där igen för jul-allsång, framträdande från Bethel Kids & Bethel Music, det bjöds på varm choklad och vi tände julgranen och all julbelysning. Om ni bara visste hur vackert det lyser nu varenda kväll uppifrån kullen - Helt magiskt! 

I tisdags morgon hade jag föredragit stanna i sängen resten av dagen med brutalt mycket ångest. Jag är i efterhand glad att jag inte gjorde det. Min AMT-klass, Worship Leading & Pastoring, bjöd på en extra treat i form av gästtalare och singer/songwriter Kristene DiMarco. Hennes lektion och en timmas lovsång med min roomie på keys gjorde gott för själen. Dans, sång, inspiration och skratt - bästa medicinen! Bill var även han på extra gott och flummigt humör, så main class var extra intressant, haha. Istället för att som planerat åka hem direkt efter skolan stannade jag kvar för lite pepp-talk med C över en fika ända tills J senare tog med mig grocery shopping tour. N & S var med, men var inte lika sugna som oss tjejer och hoppade av efter Trader Joe´s. Jag hakade på J till World Market, WinCo´s, 99cents & Taco Bell innan hon körde hem mig alldeles för sent, haha. 

Morgonen förberedde, städa, och fixade jag så gott som jag kunde för att få de allmänna ytorna i huset att se någorlunda ut. Tro mig, det är ett halvt omöjligt uppdrag med åtta andra under samma tak. Min Small Group, POWHOUSE, droppade in strax efter tio varpå vi hann med två timmar med prat, te, choklad, julmusik, fika och julklappar. Jag hann med att swipea in i skolan fyra minuter innan lektionen började och var ytterst tacksam för att E hade sparat ett säte åt mig. Lovsången var även denna dag toppen, men jag spenderade nog halva utanför. Minglade med J, B, L & min underbara intern som jag inte sett på hur länge som helst. Det är ganska galet hur det ibland kan gå veckor emellan att man ser en person man går i samma klass som, men det beror såklart på att det är så grymt mycket elever att det helt enkelt inte går. Jag kände mig riktigt uppvaktad då någon fäst en julchokladbit i badrummet, hah, och Kris V höll en så sjukt bra lektion! 

Det var nästan mörkt redan när vi slutade, väldigt kallt och jag sa till E att det säkert skulle börja snöa. Inte hade jag en aning om att det faktiskt var exakt det som skulle hända då R några timmar senare kom och hämtade mig och twinsen från vår kvällskurs av Dream Interpretation på Bethel. Ni därhemma kan skatta er lyckliga och förstår nog inte riktigt innebörden eller den glädjen som utbrast över detta mirakel i form av något så simpelt som snö. Här i denna lilla nordliga håla i Kali har det nämligen inte snöat sen 2003. Att det inte fanns någon som helst chans att det skulle lägga sig gjorde inget, alla var lika glada för det. Vi firade med att återigen se på White Christmas och sjunga med i julmusiken. Fint. Så fint.